Av en slump hamnade jag på en mammas blogg...En blogg där hon skriver om förberedelserna att snart dö ifrån sitt barn...

De hugger i hjärtat,och man försöker förstå hur de känns,hur ont de gör och hur man säger "hejdå" till sitt barn,hur man förbereder både sig själv och sitt barn/sina barn..Obeskrivligt...

 

Det fick mig att uppskatta livet ännu mer...

Att mina barn kommer minnas,denna morgon när deras fruktburkar stod uppradade på bänken och jag med minutiöst noggranhet lade i jordgubbar i dom,exakt lika många i varje burk...

En av deras favoritfrukter tätt följd av melon...

Att jag den där tisdagsmorgonen när T gick på femårs gruppen..Faktiskt åkte väldigt mycket tidigare ner till Ica och hängde på låset med dom för att köpa Melon till frukten...För att han så väldigt gärna ville ha just det...Inte en uppoffring,utan en gest av kärlek...

 

Eller de utflyktsdagar då man står där på morgonen och steker pannkakor,för de är så mycket godare än "dagen innan stekta pannkakor"...

De kärlekshandlingar man gör inte behöver innefatta att man köper saker,matriella saker...Utan att man ordnar det som barnen tycker om allra mest...Oavsett om det är favorit utflykts matsäcken,favoritfrukten eller leken..

 

Att Mini kommer när hon är vuxen minnas alla de gånger hon fick ner sin pappa på den lilla lilla röda stolen i hennes rum,och fick bjuda pappa på låtsaskaffe och goda maträtter...

Glada minnen!

Eller promenade på Öland...."Om vi går längs stranden så kommer vi fram till Fyren" informerara A oss om...

Så vi traskar den steniga stranden fram...En bit fram så finns inte längre stranden utan havet har skapat ett hinder emellan den steniga stranden vi står på och den andra biten av stranden vi måste till för att komma runt udden och nå fyren...

Vi vadar över,det är inte djupt säger A med säkerhet i rösten...