Idag är skolbarnen lediga för att de deltog på "Runbydagen" i lördags
Och så är det Jonathans födelsedag....

Tänk att fyra å har gått sen han kom till oss,under väldigt traumatiska förhållanden
9 veckor innan BF..
Han var en sån liten plutt <3
Jag minns den dagen som igår!
A satt fast i Finland,han hade i vilket fall somhelst inte hunnit hem,för vi fick info 1 timme innan Jonathan var ute att vi nog skulle få åka hem..
En halvtimme senare fick vi beskedet att bebisen skulle ut nu
Mamma hade kört T&J till min mormor för att hon skulle kunna vara med på sjukhuset..
Så när det vart beslut om akutsnitt stod hon på parkeringen på sjukhuset & hon höll på att inte få vara med..
Men Fina Cissi fanns vid min sida,i efterhand har hon berättat att det var en av de värsta dagarna i hennes liv..

Allt gick så snabbt,från hemgång till att rummet fylldes med folk,som slet i kläderna,i med nålar,kateter m.m
Ställde frågor,alla pratade i munnen på varandra..Tillslut fick jag säga till dom att jag inte hörde vad nån av dom sa när de talade i mun på varandra!
Och min enda tanke var -Jag vill åka hem,han ska inte komma nu
Ringde A & störtgrät,han hörde inte ord av vad jag sa,så Cissi fick ta över...

Mamma kom & fick på sig tjusiga OP kläder...sen bar de av till OP..När man berättar känns det som en hur lång stund som helst,men jag tror allt var avklarat inom loppet av 10 min
Väl inne på OP gjordes valet att bebisen i magen inte skulle klara av en sövning pga av min låga syresättning...
Så de vart en snabb ryggmärgsbedövning & sammanlagt efter 6 min inne på OP var vår lille pojke ute..

Han skrek & jag grät...de visade upp honom för mig sen sprang de...
Min mamma följde med,jag är hellre ensam än att lämnar mitt barn ensam...

Rygmärgsbedövningen släppte väldigt fort så innan de ens hade hunnit sy/häfta ihop alla lager m.m så började känseln i fötter & ben komma tillbaka...
Ville inte störa men insåg att de nog skulle göra väldigt ont om jag skulle få tillbaka känslen ännu mer så jag berättade..
"Bered på sövning ifall att...."
Inget sånt behövdes,men efter ett par min på uppvak,hade jag fått tillbaka full känsel...
MAn låg där ensam,just nybliven 3-barns mamma utan bebis...

Mamma kom ner & berättade att han var så fin & att han låg i trygga händer uppe på NEO...De hade fått sätta en CPAP & dropp m.m
Men han mådde bra...
Åh då grät jag av lycka,sorg,glädje,oro...
Såhär får man ju inte barn?!!?
A skulle vara med,vi skulle få den där brickan med flagga på,vårt barn skulle ligga på vårt bröst...

Efter ett tag fick jag åka upp på Neo i sängen..Och i en för mig gigantisk Kuvös låg vår lilla pojke...
Han fick komma ut & ligga på mitt bröst..
ÅH,mitt barn...fullt med slangar,sladdar,sensorer,apparater som tjöt stup i kvarten..
Längre fram skulle det visa sig att min största fasa skulle komma att bli,maskinen som mätte hans syresättning..Den som larmar när värdet blir alldeles för lågt...
Den som en dag när vi hade en av våra mysstunder med Jonathan på mitt bröst...larmade & jag samtidigt såg hur min son skiftade över från rosig hy till blåaktig..
I många andra fall,så hade apparaten larmat,men man fick alltid de lugnande orden...titta på honom,sensorerna är känsliga...Och man tittade på honom och hans fina hy fortsatte vara fin & andningen lugn...

Men denna gång skiftade han över till blått & hans andning var väldigt ansträngd...
Sjuksköterskan kom..klappade lite på honom,masserade handen & han hämtade sig..
Jag grät & det tog inte många min innan nästa larm kom & denna gång hämtade han sig inte utan Vår läkare kom springandes med maten i munnen fortfarande...
De tog över..och jag fick panik..jag fick ingen luft,blodet i mina ådror frös till is...
Jag behövde komma ut...
Vår läkare höll med & jag gick ut en stund...när jag kom tillbaka efter en liten stund hade vår läkare beslutat att Jonathan skulle läggas i Respirator,för han orkade inte detta själv...
Sen gick det mesta utför,vi hade sett förämringar innan,maten togs inte som den skulle,de hade fått bytt till en avancerad CPAP...
Men nu orkade inte våran prins,och då behövde vi hjälpa honom...
Detta följdes av att de fick ge honom morfin för att han var så orolig,de hade stuckit sönder honom i armar,händer,fötter,huvud,så de förökte sätta en ven/blodprovsven i hans ljumske,då upptäcktes att hans blod inte levrade sig som det skulle utan de fick kämpa för att få honom att sluta blöda...
Jag minns det som igår för jag stod bredvid & ville slå varenda en för att de gjorde illa mitt barn..han grimaserade som han aldrig gjort tidigare..och läkarens gröna skynke,rock var alldeles blodiga...Och jag undrade hur mycket blod en sån liten kropp kunde förlora...
Han fick flyttas från kuvösen ut till en värmesäng pga av respiratorn & alla de andra maskinerna & slangarna...
De var han & och en massa slangar & maskiner....
Jag minns att han inte längre luktade vår utan en obehaglig lukt från salvan de hade smörjt honom med när de hade satt i respiratorn...
Han var heller inte längre fin i färgen utan den var gåraktig & han såg för första gången väldigt sjuk ut....

Vissa provsvar kom & de mest alarmerande var hans järnvärde,de som egentligen skall ligga på 150 låg på över 38000...
Den kvällen fick vi beskedet att våran son kanske inte alls skulle klara sig..
Att hans chanser inte var goda..
Och jag grät....Min hjärta & själ vred sig i smärta..Jag har nog aldrig upplevt en sådan smärta någonsin och hoppas att aldrig mer behöva uppleva det heller.....

A skyndade sig från Finland,dit han hade åkt när allt var bra,när Jonathan mådde bra.
På den tiden drev han sitt eget & jag tyckte att han kunde åka & jobba...
Vi skulle ju snart få åka hem,för han mådde ju bra!

Jag minns att jag efter läkarsamtalet satte mig i mörkret ute i trädgården på Huddinge sjukhus...
Ringde till våra nära&kära för att berätta hur läget var...

I allt detta hade jag precis blivit "frisk"...jag hade själv legat i nästan 3 dygn med en sänka på över 300 & nästintill okontaktbar...vi bodde på den tiden 15 min resa ifrån huddinge & vår läkare tyckte att jag kunde åka hem & sova...
Jonathan var stabil & familjeplatserna var överfulla...
Jag stannade till sent på kvällen,höll hans hand,pussade hans panna,smekte en väldigt liten kind...
Och grät,grät grtä....tårarna tog aldrig slut & den fysiska smärtan har jag aldrig upplevt varken innan eller efter...

Tidig nästa morgon var vi uppe på sjukhuset igen...
Han var stabil,men endast respiratorn andades...
 På den tiden var jag en om än större än nu ensamvarg...
Jag ville egentligen inte ha någon däruppe,inte ens min mamma...
Jag ville egentligen inte heller ha A dit upp heller...
Varför vet jag inte,eller jo jag ville skona honom från det,slippa se sin förstfödda så sjuk...

Och om bara jag var med om när han lämnade oss skulle de andra slippa sorgen & jag kunde bära den själv...Och sen packa ner den i ryggsäcken & låta livet gå vidare..
De var min överlevnads strategi på den tiden..packa allt jobbigt i ryggsäcken & så var det glömt...

Några högre makter hörde nog mina böner...för båtarna gick ut i strejk om jag inte minns fel?
Och de resulterade i fulla platser på flygen...

A var så ledsen & jag tröstade..ingen fara,han är stabil,var glad att du inte behöver se honom såhär..
Jonathan låg i respiratorn ett dygn till med försämring,men vår läkare gjorde allt för att rädda honom...
Dagen efter så började han på eftermiddagen andas mot respiratorn..
Fortsatte så under hela eftermiddagen & närmre kväll...Vid 19 sa vår läkare att om han fortsätter andas mot tar vi bort respiratorn & ser hur det går sagt & gjort en knappa timme senare..togs han ur...jag tror jag höll andan...En knappa halvtimme senare behövde han fortfarande inte varken respirator eller CPAP och fick läggas i min famn...

Då kom A rusandes in genom dörren..Han hade äntligen kommit loss!!
Vår prins mådde relativt bra :) Och hans pappa slapp se en av de värsta sakerna jag har sett i mitt liv...Att se sitt barn så sjukt går bara att jämföra med när jag såg min Mormor ta sitt sista andetag....

Efter detta gick allt bara framåt knappa 2 veckor senare fick vi åka hem..Och hans läkare sa att han aldrig under sin långa tid sett ett barn vara så sjuk & bli så frisk så snabbt....V8 Power säger A...och jag är beredd att hålla med....
En lång tid senare fick vi veta hans sjukdom...Cocsakie B infektion (felstavat säkert)....
Där är överlevnads chansen 40 % och med prematur inräknat är den ännu sämre...

Han fick tillbaka sin Cocsakie B  när han var nästan 2 år...Men då var de endast utslag på benen..
Men jag kans äga som mycket som så,att när läkaren sa vad hon trodde det var..så bröt jag ihop,på mindre en en sekund,föll jag ihop i en hög på hennes golv & hulkade av tårar...Min första tanke var...Nu dör han,han klara inte det en gång till,man kan inte ha sån tur!!
Men det gjorde han,det blev aldrig något mer än utslag & vi fick kontakt med Jonathans läkare som sat att vi inte skulle vara oroliga...

Och tänk här är han nu idag..4 år gammal och världens finaste lilla prins...
Som jag älskar mer än ord kan beskriva....

Jonathan- Mamma & Pappa Älskar dig till månen och tillbaka utan ände....