För ett år sedan satt jag vid min mormor`s sida..Väntade på hennes sista andetag.. Kastades mellan en önskan att lidandet skulle vara över och att hon för alltid skulle vara kvar... Jag vakade vid hennes sida i fem dygn,sov med hennes hand i min med min kind vilande mot hennes bröst.. Önskade att få höra ett sista ord,en viskning...hennes hand smeka min kind och torka mina tårar... De är fortfarande för mig overkligt att hon är borta,jag saknar henne i varje hjärtslag och i varje andetag...Men just nu gör de ofattbart ont... Natten som skulle bli den sista med mormor i livet var omtumlande..Tecknen på att hennes sista andetag inte var långt bort gick inte att se förbi... Jag har bara en gång tidigare kännt mig så maktlös,panikfylld och de var då Jonathan kämpade för sitt liv... Det gör fysiskt ont,jag saknar henne så att mitt hjärta blöder..Mitt hjärta kommer aldrig bli helt utan henne... Mina tårar bränner och jag önskar så att jag fick ha henne här... Jag fick aldrig höra hennes röst igen,hon sov den djupaste sömnen,den innan man lämnar jorden...men jag hoppas att hon kände att jag fanns där... Mina samtal med henne medans de andra sov... Hur mycket jag älskar henne... Jag behöver henne nu ,här i livet..... De är inte rättvist....Mina barn vill ha sin gammelmormor..Nathalie borde fått träffa jordens underbaraste Mormor.... Jag vill ha min Mormor.... Imorgon Ska jag&mina små besöka minneslunden... Senaste jag var där var vid halloween då hela minneslunden lyste och andades frid... Vi satt i minneslunden och jag fick gråta för första gången på väldigt länge...Tack för att du tog mina tårar&lät mig sörja.. Trodde inte att smärtan och saknade kunde bli större än den kvällen... Jag hade fel.... Jag älskar dig Mormor bortom alla gränser.... Du lever inom mig,i alla minne...Du är de finaste jag vet!